Det var några av lördagens bilder...

Fick precis hem mina småflickor, så blir ingen ensamkväll i soffan. Jag har haft svårt med koncentrationen hela dagen, svårt att fokusera, svårt att hålla tankarna på plats.

Det jag behöver nu är myskläder, kramar och en massa kärlek från de små.

Jag känner mig som på kortet, lätt suddig, ofokuserad och kass. Kände kameran på sig imorse hur jag kände mig?
Sovit tungt, drömt konstiga drömmar om barnen och vaknade med ett ryck vid tre och kunde sedan inte alls somna om. Nacken som jag på något sätt knäckte till igår på jobbet, värker ännu mer idag.
Känner mig lugn, men som sagt ofokuserad, okoncentrerad, som om jag var långt bort, någon annanstans.

Längtar efter en god latte, längtar efter att få sitta och bara umgås, längtar efter närhet, längtar efter värme, längtar efter barnen, längtar efter M, längtar efter en hel massa saker.

Men nu ska jag ta tag i morgonen, ge mig själv en smäll på käften så jag vaknar och dricka en stor kopp kaffe så jag hittar koncentrationen.

Det är onsdag, i början av oktober 2009 och jag letar efter Frida.
Nån som sett henne?

Jag minns fortfarande alla de nätter då jag legat hemma och väntat.. Timme på timme utan sömn och känslan av att veta att den man delar sitt liv med, just då, den natten, tillbringar den med någon annan kvinna.
Minns hur jag sedan, när han kom tillbaka morgonen efter, inte kunde göra annat än att må illa och gråta. Och efter att sedan gråtit och skrikit, välja att förlåta och sedan somna. För det var precis det jag gjorde, jag valde att förlåta och sedan somnade jag alltid och sov bort allt det onda i många timmar...

Det var inte bara en gång det hände, det var många, många gånger..

HUR kunde jag välja att förlåta????

Och kommer jag någonsin kunna lita fullt ut på någon? Jag är rädd att jag är ärrad för en lång tid framöver på grund av allt det. Jag kommer nog alltid ha den där rädslan, att bli sviken...

Hjärnspöken är på besök ikväll, känner mig mindre än minst. Känner mig orolig, rastlös, ensam.

Lite sömn och fly vardagen en stund är nog det som behövs.

Och har lovat mig själv att aldrig någonsin mer förlåta något sånt, som jag förlåtit så många gånger förut.


Nu sova!

Att gå hand i hand med Emilia i höstkylan till skolan, hon sjunger och är på strålande humör. Tills vi kommer fram..
Att lämna en storgråtandes dotter, skär i hjärtat. Fy FAN va det skär i hjärtat, jag höll på att börja storgråta där jag med. Ska hon behöva vara så ledsen, bara för att hon ska fara till sin pappa?? Usch, ingen bra början på dagen.

Nu ska jag snart börja jobba, jobbar bara en stund sedan far jag till Falun med Isa. Läkarbesök gånger två, vi borde få klippkort i Falun för henne. Sedan ska jag spendera resten av helgen med M

Äh, kan inte skriva. Full i en massa massa känslor, men kan inte skriva ner ett ord.

Ha en fin helg nu, blir nog sista blogginlägget för mig på några dagar.

hejhej