Jag minns fortfarande alla de nätter då jag legat hemma och väntat.. Timme på timme utan sömn och känslan av att veta att den man delar sitt liv med, just då, den natten, tillbringar den med någon annan kvinna.
Minns hur jag sedan, när han kom tillbaka morgonen efter, inte kunde göra annat än att må illa och gråta. Och efter att sedan gråtit och skrikit, välja att förlåta och sedan somna. För det var precis det jag gjorde, jag valde att förlåta och sedan somnade jag alltid och sov bort allt det onda i många timmar...

Det var inte bara en gång det hände, det var många, många gånger..

HUR kunde jag välja att förlåta????

Och kommer jag någonsin kunna lita fullt ut på någon? Jag är rädd att jag är ärrad för en lång tid framöver på grund av allt det. Jag kommer nog alltid ha den där rädslan, att bli sviken...

Hjärnspöken är på besök ikväll, känner mig mindre än minst. Känner mig orolig, rastlös, ensam.

Lite sömn och fly vardagen en stund är nog det som behövs.

Och har lovat mig själv att aldrig någonsin mer förlåta något sånt, som jag förlåtit så många gånger förut.


Nu sova!