Det händer mycket

Det händer en hel del just nu, energikrävande saker rent psykiskt. Och när det blir så blir jag helt handlingsförlamad, inget funkar. Jag vill mest bara sitta och glo ut i luften och inte göra nått...
Men jag hoppas det blir bättre.
Annars så går dagarna på, vi var på stor fest i lördags. Åt gott, dansade, drack öl och vin. Marcus for hem före elva men jag stannade kvar några timmar till. Så i söndags var jag lite trött...
Jag har en hel del jag skulle vilja skriva, så kommer att göra bloggen privat. Den som vill ha lösenord får maila på [email protected]
Puss
Fredagsmummel

Fredag morgon, lämnat små på dagis, vinkat hejdå till Emilia som farit till Horndal för att träffa kompis och nu försöker jag få liv i Isabelle. Jag har massa plugg att göra, men motivationen finns inte alls?!
Imorgon ska jag jobba till tre, sedan hem och försöka se ok ut då vi ska fara på fest. Första gången helt barnlediga på nästan 4 månader! Ska bli roligt:) med smink, klänning och vin kan de liksom inte bli fel:)
Men nu kaffe!
Kram
Tankar

Jag har skrivit inlägg och raderat dem, gång på gång, vecka efter vecka.
Jag har valt att inte publicera dem då det bara varit rent pladder, massa gnäll, massa tankar, negativa tankar. Så nu gör vi ett nytt försök.
Sommaren 2014 är snart över, vi är inne på mitten av augusti. Sommaren som varit extremt varm har bara bestått av jobbiga tankar och en hel del tårar här hemma. Jag har inte mått nå vidare, mitt självförtroende är kört rejält i botten och jag har känt mig värdelös, orkeslös, bortglömd och ensam. Men nu går vi in på höst och jag tänker ta tag i mig själv, tänka positivt och försöka orka.
Körkortet har tagit enormt mycket energi. Jag kuggade på både teorin och körningen och jag har känt mig så fruktansvärt dålig. Har tagit paus från det ett tag och får se när jag orkar igen.
Varenda liten sparad krona har gått till körlektioner och mitt i allt det så fick vi lov att byta panna i huset. Man skulle varit miljonär?!
Men nu är skolan igång för fullt, plugg på 100% och dessutom har jag haft turen att få jobba extra ganska mycket på ett demensboende. Ska dessutom hinna med att vara mamma, ta hand om hemmet och vara fru. Det sistnämnda har hamnat långt ner och hela min kropp och själ skriker efter min man.
Tiden finns inte, å när vi väl pratar så är det bara massa tråkigheter som kommer upp. Vi är trötta, vi behöver vila, men tiden finns som sagt inte.
Hade tänkt att detta skulle bli ett positivt inlägg, men ni hör ju? Haha,..
Ska dammsuga av och sedan fortsätta med min psykiatri.
Skriver snart igen, om det är nån som fortfarande läser?
Kram