Ett förhållande är något man måste jobba med. Det vet jag sedan länge.
Just nu ifrågasätter jag det mesta här hemma, vrider och vänder på varenda liten känsla, varenda litet ord.
Känslostormar hit och känslostormar dit.
Jag har dessutom ingen att bolla dessa tankar med, vilket gör det hela ännu mer frustrerande.
Jag går mest och håller tyst, skulle aldrig falla mig in att berätta för någon här i närheten om mina konstiga tankar.

Jag räcker inte till. Räcker inte till för att lyckas vara mamma till 4, ha 2 bonusbarn, vara fru, ta hand om hem och mitt i detta ha ett liv.

Hur ska jag prioritera? Hur ska jag räcka till?

Missuppfatta inte inlägget bara, jag älskar Marcus mer än allt. Är galet tacksam över att han står ut med mina extrema känslostormar.
Upp och ner, ifrågasätta om det är så här det ska vara..

Jag ger och ger och ger...
När ska jag få något tillbaka?