Jag hade en liten svacka, där jag ifrågasatte allt och lite till. Jag gjorde Marcus ledsen, sade saker jag inte borde sagt, men vi pratade och pratade och kom fram till det här med egentid och att jag varit hemma för länge. Hemma, med många barn och med för få vänner.
Men han bad mig bita ihop. I november är det skoldags för mig, vilket betyder mer vuxen kontakt, inte längre isolerad.

Idag kom brev från kommunen, förskoleplats till Hillevi, på ett dagis alldeles för långt bort. Va kan det ta att gå dit? 45-50 minuter? Då ska jag innan dess lämna Ingo på hans dagis och sedan då gå 45 minuter (tar nog längre på vintern) och sedan när jag lämnat henne , gå till skolan. Och när skolan är slut, göra om samma sak...

Jag måste ha på Ingos dagis!
Men tackar jag nej till denna plats, förlorar jag hennes plats i kön..

Hur fasen gör jag?
Flyttar tillbaka till Avesta, där allt finns på bra avstånd. Och är det för långt, så går det bussar!

Hej vardag, där allt ska funka!

Å nej, ett körkort har jag inte råd med. Finns inte på kartan om vi ska ha råd att köpa mat till barnen...

Återigen bakslag.

MEN, det finns de som har det mycket mycket värre