Jag ligger och gråter, här i sängen. Alla sover och jag har gått tillbaka och läst min blogg, läste inlägget från den 15 maj förra året, ultraljudet och fostervattensprovet. Jag fick så ont i hela kroppen av att läsa det, så ont i hjärtat.
Och jag minns när de ringde om provsvaren på fostervattensprovet, hur jag började gråta när de talade om att det såg ok ut och hur jag sedan försökte samla mig för att ringa och tala om det för Marcus, men grinade så jag nästan hulkade fram orden.

Som när jag träffade barnläkaren här sist, så tittade hon i Hillevis papper och såg då att en magnetröntgen hade gjorts och förklarade för mig att magnetröntgen på ett foster, är något mycket ovanligt, så då måste det varit allvarligt.
Jag ryser...

Jag är så tacksam