Jag saknar någon jag kan spy ur mig allt till, som det är i dagsläget så kommer allt ut i bloggen eller statusuppdateringar som ingen förstår. Jag kan självklart inte skriva allt här, de går inte..
Marcus är just nu min allra bästa vän, men han är karl och han förstår inte riktigt mina funderingar.

Jag har varit känslomässigt knäpp denna graviditet, men har inte kunnat "vädra" mina känslor riktigt.
Jag har helt enkelt ingen att göra det med. Jag håller igen med allt till alla, dem jag har kontakt med vet en tredjedel av allt. Jag är rädd att folk kommer tycka jag är dum i huvudet, eller är en som bara ser det negativa i allt.
Jag har sista åren varit en riktig uppochner-person. Höga berg och djupa dalar. Men sedan jag blev gravid denna gång, så har det mest varit djupa dalar. Jag har en sån jäkla oro i kroppen att jag snart kryper ur skinnet.. Oro över hur hon kanske inte är frisk?! Och allra mest orolig för, hur ska jag orka?! Veckorna kommer varvas med att ha mellan 4 och 6 barn hemma.. Varav 2 stycken kommer vara under 1,5 år

Jag har dessutom alltid ett dåligt samvete över hemmet, jag vill ha det fint, rent, hemtrevligt, men tiden och orken finns inte till. Helst inte orken .. Jag går på sparlågor. Min kropp är totalt annorlunda mot tidigare graviditeter, den är trött, slut... Jag har hela tiden ont, men ingen i min familj verkar förstå att jag faktiskt är gravid, att jag faktiskt är höggravid.
Att maten ska stå på bordet, tvätten vara tvättad, matsäckar ska vara gjorda, disken diskad, det tar alla förgivet.

Jag är en mamma, jag ska klara sånt. Det bara är så! Men när man känner att man sjunker då? Vem tar över då?

Nu kommer alla som läser tycka att jag är hur fånig som helst.. Och jag kommer om några timmar ångra många ord jag skrivit, för jag har skrivit för mycket...

Jag vill vara en bra mamma, jag vill orka, jag vill vara glad! Men att få dessa saker att gå ihop, är det svåraste jag gjort...

Det enda jag vill ju, är att sova?!