Dagen flöt på som vanligt. Jobb, massa tankar och lite mer jobb. Stressade iväg till bussen för att åka till MVC och mötte upp Emilia som skulle med. Stress, stress... Framme på MVC då vi får veta att vi är där FEL DAG! Humöret sjönk aningen, Emilias humör sjönk ännu mer, eftersom hon sett fram emot att få vara med jättemycket.
Sprang till bussen för att hinna med den till stan, för att komma fram till hållplatsen och inse att jag TAPPAT mina pengar. Helt borta var de, plånboken var kvar, men kontanterna borta. Å bussen tar inte kort.
Humöret sjönk ytterligare och jag började känna mig rejälv stressad eftersom vi även skulle iväg på Isabelles vårkonstert...
Ringde pappa som var utanför Borlänge där han jobbar, för att fråga efter skjuts och så fick vi sitta och vänta.
Till slut kom han och vi ilade iväg mot hemmet, men jag fick stanna för att ta ut kontanter eftersom det var inträde på konserten.
Sprang upp, superstressad, för att byta mina strumpbyxor mot andra leggings som jag på morgonen slängt i torkumlaren för att de skulle vara torra till jag kom hem, men inser att något gått fel och all tvätt var blöt. Jahopp...
På med skor igen för att stressa mot bergslagsteatern i sista sekund, kom en bit då jag skulle ta upp plånboken, som var BORTA! PAAANIK! Stress, humör noll.
Tillbaka för att hämta pappas bilnycklar för att leta plånbok. Fann den tillslut uppe, inne på toan.
Å så stressa iväg till teatern för att få sämsta platsen längst bak.

Men konserten var superfin, de var jätteduktiga!

Men jag mår apa, håller på krypa ur skinnet. Kinderna är alldels blossande röda och jag vill inget annat än att gråta. Jag är trött. Å jag är irriterad över att få vara ensam när allt känns piss! Jag är ensam jämt när jag mår som sämst. När jag behöver honom som allra mest, finns han inte här.


Mitt i allt detta sitter jag och ser på bröllop för fjärde gången denna vecka. Å självklart så blir jag sentimental som bara den. En tjej sjöng på bröllopet ikväll, denna låt. Jag veeet att det är hur fånigt som helst, ingen video, men jag bara är så jäkla kär, tacksam, förväntasfull för allt som ska hända...

Men mitt huvud tänker nog säga upp sig snart...