Sista dagarna har mitt huvud gått på högvarv. Det börjar gå upp för mig att jag ska flytta, det börjar kännas verkligt och tanken gör mig nästan skräckslagen. Jag ska flytta långt ifrån vänner och släkt, långt ifrån trygghet och sånt man känner igen, jag ska flytta någonstans där jag kommer vara alldeles ensam. Jag har Marcus där, ingen annan. När han kommer jobba borta i veckorna, kommer jag få stå helt på egna ben, utan någon som helst att luta mig emot.

Om liten väljer att skrika konstant, kommer jag då klara vardagen totalt ensam? Jag har ingen som kan komma en halvtimme och sitta med barnen om jag skulle bara vilja ta en lång dusch. Ingen att lämna över ansvaret till i några minuter när jag känner att jag rasar. Ingen att gråta och skratta med i veckorna.
Jag kommer vara helt ensam! Tanken gör mig vimmelkantig.

Min kära syster har tjatat om en magbild, men svårt när man inte har någon kamera:) 
men denna knäppte emilia med sin telefon förra veckan, kass jag vet. Men nu Elin, är du nöjd?