Jag är som ni vet att ganska stort fan av att läsa bloggar, läser en hel drös och de flesta som skriver är tjejer/kvinnor som jag knappt vet vilka de är, men vissa fastnar man i, fast man inte riktigt vet varför. Nu senaste tiden så har det blivit att jag av naturlig orsak läser många bloggar som skrivs av gravida. Å många av dem är tjejer som är  unga som skriver och jag förundras över vilka förhoppningar och drömmar de har. Jag kan sakna den där känslan man hade när man väntade sitt första barn. Man var totalt inne i sin "gravidbubbla" och hade vrålkoll på exakt hur stor bebisen var i magen, vad den kunde göra den och den veckan osv... Man såg sig själv med bebis i famn, alla är lyckliga, hur man går långpromenader med sin supersnygga vagn, hur man passar på att städa hela huset så det är skinande rent, när bebisen sover. Tar sedan en dusch, sminkar till sig och vara klar lagomt till lillbebisen vaknar och då är man redo att mysa och gosa med sin familj.
Rosa moln, fluff fluff, bebisrosiga kinder, leende mammor..

Men tji vad man kan inse att livet som småbarnsmamma inte alls bara består av rosa moln och glada miner.

Vid förlossningen så är man rädd för hur det känns att bajsa ut ett bowlingklot, å kanske finns rädslan för att bajsa på sig. När det sedan visar sig att när det väl är gjort, så var det värkarna som gjorde att man bara ville packa ihop och åka hem. När det var dags att krysta ut bebis, så får man krafter från ovan och jag tyckte att det var den allra häftigaste känslan att känna krystvärkar. Att spricka kändes knappt, jag var fullt fokuserad på att bebis skulle ut! Så att det känns som att bajsa bowlingklot, det kan jag inte riktigt hålla med om.

Känslan att sedan få upp bebis på bröstet är oslagbar, den största av kärleken!

Men sedan då? När du väl har fått ut denna underbara varelse, så ska nästa sak ut. Då man bara vill sluta ögonen och få känna hur hon eller han andas, DÅ ska det klämmas på magen och krystas lite till. Moderkakan ska ut. Å sedan ska det sys, å det svider av bara saaatan!

Ni kommer hem, dag tre gör man absolut inget annat än att gråta. Vet inte varför, men dag tre är så bara. Å gå på toa för att göra nummer två, efter att spruckit och blivit sydd, ingen skön känsla.
Du inser för första gången i ditt liv vad riktig trötthet är. Denna lilla varelse är totalt beroende av dig och den struntar fullständigt i om du bara sovit 45 minuter det senaste dygnet.

Dina bröstvårtor går sönder, trasiga! Bebis får kväljningar när bröstmjölken blandas med blod och du vill bara skrika varje gång du ska amma. Det gör ont!

Efter ett tag kanske du börjar längta efter sex, riktigt underbart härligt sex. Men som känns som en ren skräckupplevelse och du är livrädd för att faktiskt spricka upp igen. Försiktigt lungt sex ett tag framöver.
När du sedan väl läkt ihop och äntligen fått tagit av dig kläderna som luktar sur mjölk, tagit en varm dusch och är sådär galet jättekåt och du och din karl ÄNTLIGEN ska få till det där underbara, så hinner han precis komma in i dig ett par gånger, så vaknar bebis och börjar gallskrika och dina bröst börjar läcka mjölk och helt plötsligt känns allt inte lika sexigt..

Vakna nätter, spyor, skrik, surmjölksluktande kläder, bajsblöjor, bebis med bajs ända upp i nacken...


Jag skriver det IGEN, livet är inte alltid en dans på rosor.

Men avundas alla de förstagångsmammor som har alla dessa drömmar. Jag har nog allt för mycket skräck i allt det jobbiga, att det NÄSTAN suddar ut allt det där underbara. Men bara nästan..

För finns det något mer underbarare än att få lukta på nybadad bebis? Att de det första leendet? Höra den ligga och snacka bebisspråk med handen, sprattla av lycka med benen när den ser dig.
Helt galet underbart.


Men oj så jobbigt det kan vara...

rätta mig om jag har fel