Nu för 8 år sedan låg jag på förlossningen. Jag hade tokont och ville inget annat än att åka hem, men så blidde det inte. Istället fick jag kämpa på i 2 dygn, med en herrans massa värkar och en massa tårar. Å det hela slutade med akut kejsarsnitt. Snopet som sjutton efter att ha kämpat så länge.
8 år! Lilltjejen börjar bli riktigt stor!

Jobbat på idag, dagen har gått jättefort! Sedan skulle jag ner på stan efter jobb för att köpa present till Emilia, men upptäckte då att alla affärer stängde fyra. SUCK! Fick ta mig till coop för att köpa något litet iallafall, så hon inte blir paketlös, men det blir att ta med henne på stan på fredag efter jobbet för att köpa nå nya kläder. Det ska bara vara mysbyxor nu, hon går inte i annat. Så det blir väl nått sånt och nån fin tröja till:)

Saknar Marcus så enormt, dåligt samvete får jag över mitt humör. Jag har varit en riktig ragata sista tiden. Pms-häxa tusen gånger om. Jag kan inte minnas att jag var såhär i mina tidigare graviditeter?! All oro gör säkert sitt och att jag är ensam, utan honom, nästan jämt. Närhet är något jag saknar och får på tok för lite av.
Dessutom så har ju inte mitt självförtroende varit det bästa senaste året och att bli gravid på det och se magen växa, gör inte självförtroende bättre. Jag tycker att gravida kvinnor är bland det finaste som finns, bebismagar är underbart. Men annat när det gäller mig själv..
Gnäll, gnäll, gnäll!!

En stor kram, Marcus bröst att somna på och vackra ord, det är precis va jag skulle behöva nu!

Men istället kryper vi ner och ser teve och inväntar morgondagen. då ska det kalasas!

Puss