Varit ute och gått, med musik i öronen blir jag lätt sentimental och känslosam. Har snart bott här i två månader, jag stortrivs men det har ABSOLUT inte varit en dans på rosor hela tiden. Det har gråtits, tjaffsas och så men mitt i allt detta så har vi det hur bra som helst. Inte det enklaste att få vardagen att gå ihop när man helt plötsligt är 5 barn i familjen. Att mina flickor dessutom testar gränserna om och om igen gör det hela lite mer komplicerat, å mitt samvete har spökat något otroligt. Jag har tagit med dem hit till Mockfjärd där de bara har mig, de har ingen kompis, ingen släkt. De har mig, å just när de behöver mig som mest, då får de en lillebror som tar en massa massa av min tid. De gånger jag gråtit sista veckorna sedan Ingo föddes har varit på grund av mitt samvete, jag har tillochmed känt mig som en riktigt usel mamma. Fy fasen! Jag vill få in rutin i vardagen, å jag känner att den kommer sakta men säkert...

Det har varit bara jag och flickorna under 4 års tid. Bara vi, ingen karl med i bilden. Vi har haft våra rutiner, våra regler. Å nu ändras dem. Det är svårt sånt där...


Jaja, Ingo har iallafall fortsatt skrika idag. Nu efter promenaden sover han i vagnen och jag har slagit på ugnen och ska ha in kyckling och fixa örtsås. Har bara fått i mig lite fil till lunch så börjar bli hungrig. Å saknar Marcus gör jag, saknar att vara naken med honom. Hur fasen länge ska jag blöda?!!!! GAH!

Men nu fixa middag och ta in tvätten.

puss o hej