Kom på mig själv imorse med Phil Collins i hörlurarna. De perioderna jag lyssnar på honom, då vet man att jag inte är nå rolig att ha å göra med. Hormonsvallningar, eller vad är det som det kallas??
Sist jag hade en fas med Phil, var där i oktober, när jag gick till jobbet och tårarna sprutade, utan anledning. Allt var antingen svart eller vitt. Mest var det svart, jag kunde inte låta bli att böla! Å så kom magvärken på det, envis, otäck magvärk, som inte ville ge sig. Svaret på varför jag var så kom några dagar senare, när jag kissade på den där stickan som visade två streck...
Phil och mina homoner går hand i hand!

Har haft en dryg natt, sovit illa då jag haft tusen tankar i huvudet, kissnödig konstant och så har det varit vaaarmt. Men har lyckats klarat dagen med hjälp av nässpray och hårdmackor. Å så blev jag helt plötsligt barnledig, känns så fruktansvärt konstigt. Va ska jag göra liksom?? NÄR var jag själv en vardagskväll?? Liksom bara kryper i kroppen, på gränsen till sentimental...

Men ska äta köttbullar och stuvade makaroner nu och försöka njuta av ensamheten istället. Det borde jag väl klara?!