Det är många veckor kvar, men tanken börjar slå mig att jag faktiskt ska föda fram den där som jag har i magen. Något som jag ser fram emot med skräckblandad förtjusning.

Det kommer att vara min tredje förlossning. Men hört en hel del om att man räknas som förstföderska om det gått 7 år sedan sist. I oktober är det 7 år sedan jag fick Isabelle, i juli är liten beräknad. Räknas jag som förstföderska då? Jag hoppas inte det... Jag är rädd att jag ska få en sådan förlossning som jag hade med Emilia, då jag åkte in på söndagen med värkar och hon förlöstes med kejsarsnitt på tisdagen, då ville jag inget hellre än att bara dö, om jag skulle få en bebis kvittade i det läget, jag var totalt slutkörd.

Året efter var det dags för ännu en förlossning, jag var fullkomligt livrädd, men hade skrivit ner två A4-sidor till barnmorskan om vad jag var rädd för, vad jag fasade för och vilka förhoppningar jag hade.
Vid 6-tiden på morgonen efter beräknat BF sade det "plopp" när jag sov och vattnet riktigt sådär forsade, så som man ser på film, haha. 18,44 föddes Isabelle<3  En UNDERBAR förlossning!

Så hur kommer då den tredje bli?

Funderat en hel del på det där med smärtlindring. Med Emilia ville jag ha allt man bara kunde få, med Isabelle ville jag inte ha något alls och fixade den förlossningen med endast lustgas som livboj.

Är det någon som har tips när det gäller smärtlindring?? Vad gillade ni? Vad gillade ni inte? Det enda jag vet är att jag INTE vill ha epidural-bedövning. Sterila kvaddlar står det i Emilias förlossningsjournal att jag provat, men har inte ett minne av det...
Hjälp mig i detta virrvarr! Jag känner mig som en nybörjare...  Snälla