jag tappade tålamodet en sväng ikväll, ganska rejält. Barnen har varit helt galna, det har slagits, skrikits och bara bråkats precis hela tiden sedan vi kom hem. Å det gör mig galen! Jag har sagt det hundra gånger förr, å tänker säga det igen. Det ÄR ohållbart att ligga tre stycken i samma säng. De har blivit så pass stora att det faktiskt inte är mysigt längre. För det enda de gör när det är nattning, är att slåss och sparkas.
Å barn som slåss, det är bland det värsta jag vet! Man ska inte slåss! Det kommer sluta med här hemma att någon av oss får brutet näsben eller så, eftersom de ska envisas med att sparkas hela tiden.

Barnuppfostran, nån som kan lära mig det?
För den jag utövat på mina barn verkar inte hjälpt.

Å idag har det varit galet mycket att göra hela dagen, jag har snudd på huvudvärk, det är långt kvar till nästa helg och så komma hem och mötas av ett zoo. Vilddjur är va de varit ikväll!

Återigen känner jag att det skulle vara ganska skönt att vara två vuxna i familjen. En axel att gråta av sig mot när barnen somnat, hade inte alls varit fel ikväll.
Jag har varit ensam tillräckligt många år.
Att vara ensamstående mamma är inte ett dugg flott, inte en gnutta glamour i vardagen här inte.

Men innerst innerst inne vet jag att de kanske är extra bråkiga just nu, eftersom att de faktiskt varit struligt för dem det sista året. Vem skulle inte tappa humöret efter att blivit sviken?

I skrivandets stund så har de iallafall somnat, å det är med ett hjärta fullt av kärlek jag ser på dem.
Mina döttrar, mitt allt, de som dessutom kan driva mig till vansinne:)