Jorå, jag tror jag är på väg uppåt. Äntligen! Men man ska väl inte ropa hej än kanske...  Men efter att få pratat en massa massa, så tror jag att jag har fått ur mig det jag ska.

I helgen ska mina barn vara hos sin farmor, något som de tycker är bland det bästa som finns... Och jag, jag kurerar mig och plåstrar om mig med hjälp av baconlindad sparris, potatisgratäng och beasås. Å så ett stort glas Loka Mango till det. Loga Mango är underbart! Sååå gott!
Och som jag känner nu, så känner jag ett stort hopp, en gnutta glädje någonstans därinne som är på väg fram. Långsamt men säkert! Det här blir nog bra tillslut...

Fryser så jag skakar, sitter med stort täcke över mig och bloggar. Lyssnar på när Marcus och Fabian gör musik och tycker det är så jäkla skönt att bara få vara. Utan några som helst måsten. Jag tänker inte lyfta min rumpa härifrån på hela kvällen, förutom när jag ska gå upp på övervåningen för att sova.
Å jag tänkte skriva att jag inte gråtit på hela dagen för första gången på länge, men kom på att jag faktiskt gjorde det imorse när jag fick se kort på nyfödda Ludde. Älskade, fina Lina har efter en lååååååång graviditet äntligen fått sin lille son. Aaaah, mojsigt! Ska ta mig dit för att snusa bebisdoft sedan. Det är grejer det:P

Så efter den värsta svackan nog någonsin, så börjar jag äntligen ta mig upp mot ytan igen...

Är det inte härligt så säg?!

Kram på er