Jag har en dotter som gråtit sig till sömns eftersom hon har örvärk. Började gnälla över örat imorse, å nu verkar det blivit värre. Kan det inte bara räcka nu??? Hon har varit nog sjuk! Men jag håller alla tummar och tår jag har på att hon sover bort all värk och vaknar pigg och kry imorgon...  snälla någon, låt henne vara frisk!

Annars så är allt bra, söndagsångest bara. Att åka ifrån Marcus idag var inte skoj alls, nästan så jag hade en klump i magen imorse när jag vaknade, för jag visste att det var dags att åka hem idag. USCH! Efter en toppenhelg, så vill jag bara ha mer.
Vi for till Mockfjärd igår morse, jag Marcus och barnen gick en stund på Mockfjärdsdagen och sedan hem för att packa bilen och fara till Buan. Vi grillade, njöt av solen, barnen cyklade, vi åkte och kollade på gamla hus och när klockan närmade sig nio så sov både barnen och vi. En helt underbar kväll och eftermiddag!
Å jag fick en natt nära finast, sova på hans bröst, sammanflätade fingrar, en massa fina ord och jag är helt salig. Den människan är allt jag kan önska...

Men trots all denna lycka, så går jag runt och känner mig ledsen??! Är det denna förbannade trötthet? Kanske skulle jag någon gång, någon helg försöka att sova längre än till 7? Uppdrag omöjligt känns det som. Men jag börjar känna att jag behöver vila, behöver vila massor.
Nästa helg far iallafall jag och Marcus själva till Buan. Jag ska ta med några bra böcker, sköna kläder och så ska jag bara inte göra nått. Massa sömn, massa pussar och mys, massa läsa och lite mer mys. Precis vad hela jag behöver. Kanske jag sedan känner mig glad igen?

GnällFrida, det är jag de! Nu ska jag iallafall sova, å hålla alla tummar på att Isa håller sig frisk. Lillskrutt.

Gonatt