Vi kalasade klart, barnen for för att sova hos sin farmor med sin kusin, jag packade min väska och for till tågstationen, för att sedan vända och fara hem igen. USCH för försenade tåg, får sitta här och vänta i 1,5 timme...  Inte speciellt skoj alls när det enda jag vill är att få lite närhet. Men, vad är det man säger? Att det som väntar på något gott väntar aldrig för länge:)

Fryser och är trött och tycker att den här veckan gått lite väl fort. Snart dags för vardag igen, skola/dagis/jobb för oss och tillbaka till verkligheten. Och tillbaka till att inte kunna umgås när man vill.  Hur fixar man något sånt?
Men tänker vägra gräva min egen grav när det gäller känslor och saknad. Det kommer säkert ordna sig! Inte sant?!

Nu snart dags att fara till tågstationen igen..

hejhej