Kan ha svaret på varför deppigheten var på besök förra veckan, eller så kanske det mer är så¨att deppigheten gett sig av men istället efterlämnat sig vissa ganska dryga spår. Jag har haft ont i hela vänstra sidan förra veckan, från under ögat ner ända till foten. En sån där pirrande känsla i skinnet, att jag knappt kunnat ta på mig själv utan att de gör ont. Och igår när jag kom till Mockfjärd så kände jag att det var på gång och nu idag kan jag agera hamster, ett stort varigt äckelpäckelmunsår har kommit. ISCH va jag avskyr sånt.
Men är det sol, eller för kallt, eller om jag är förkyld, eller har mens, eller mår dåligt inne i själen, så blir det oftast så. Trist, men sant. Nu har jag haft tur, eftersom jag inte haft det på eeeevigheter. Så jag får stå ut. Att vara finnig och dessutom ha ett varande munsår på läppen, gör att mitt självförtroende är på topp, som vanligt:)

Men nu tänker jag inte gnälla, för jag mår toppen. Efter att fått en massa kärlek, så kan man inte annat än att nå bra! :)

Nu är vi iallafall proppmätta efter en riktig tacofrossa. Tjejerna leker nån konstig lek som verkar gå ut på att få den ena gråta mer än den andra. Och jag letar efter buttar att ha morgondagens mat i.

Sedan blir det sängen tidigt här hemma, måndag och jobb igen imorrn:)