Jag kanske har gått och blivit allergisk mot mitt hem? Därför jag blir toktrött och dämpad så fort jag öppnar dörrarna in hit? Eller är det bara det att jag måste lära mig att kunna slappna av när jag är ensam, tror ni verkligen att jag någonsin kommer att lära mig det?
Är inne på mitt tjugonionde år nu och jag tvivlar på att mitt beroende av sällskap kommer att bli bättre, tur jag har småfolket hemma här mycket, annars hade jag nog varit på psyk med tvångströja vid det här laget. Jag HATAR ensamhet. Alltså, jag är inte ensam i den bemärkelsen att jag inte har vänner/familj eller någon att höra av mig till när det är något. Men just det att vara ensam hemma, DET är min stora fasa. Jag blir superledsen, sover som en kratta och det enda jag gör då är att längta bort.
Fast nog skrivet om det nu, eftersom jag faktiskt inte är ensam. Har inte varit ensam på länge, så det är ju skönt.

Jag svamlar idag, mitt huvud känns som en tvättsvamp och jag skulle nog behöva sova. Ibland kommer dagar då det är lite mycket, då jag inte riktigt hinner med i tankeverksamheten. Men jag tänker ta nya tag imorgon, då det kommer bli en bra dag.

Ni märker va? Jag skriver om absolut ingenting. Ska ta och duscha och sedan blir det att läsa nya boken som Isa fått av sin morfar idag. Nils Karlsson Pyssling, som är lite av en favorit här hemma.
Efter det tänker jag sova!

Gonatt