Har ni kvällar då ni tvivlar? Ni vet när ni ser allt i svart och det känns som om det inte finns någon botten. Jag är mästare på att se alla hinder som finns i hela världen, mästare på att gräva ner mig i det allra minsta problem. Mästare på att sucka, tvivla, fundera. Ni vet hur pengar, trötthet, rädsla kan få den allra starkaste att börja vackla. Eller så har jag helt fel, kanske bara jag som är sårbar på det sättet?

Jaja, till saken hör att jag sista månaderna blivit bättre på att tygla mig. Jag vet innerst inne att när jag vaknar morgonen efter min helsvarta kväll, så känns mitt jätteproblem ganska litet. Mycket på grund av att jag nog äntligen börjar tro på att jag faktiskt är älskad, att jag trots knägående ibland, har det rätt bra.
Kvällar då jag saknar Marcus som allra mest, bli mitt humör lidande. Å det är nu sista tiden som jag börjat andas och tänka på alla de fina ord han säger till mig när vi ses. Han säger att det ska vara han och jag jämt, vi ska bli möta ålderdomen tillsammans, något som börjat kännas självklart. Å precis sånna ord, har jag äntligen börjat ta in, börjat suga åt mig dem, trots att jag faktiskt hört dem under ganska lång tid. Det är nu som allt kommer ifatt.

Bilden som jag lägger ut nu, är från den tiden då jag inte alls var säker. Känslorna satt nästan utanpå mig, jag visste inte var jag skulle ta vägen. Jag visste inget alls om vad han kände, vad han ville, vad som skulle hända. Det enda jag visste var att jag var helt galet förälskad och att jag inte ville något annat än att vara honom nära. Vi satt i stugan, berusade och var varandra nära hela tiden. Men för att vakna dagen efter och inte veta ett skvatt.
Ganska exakt en månad senare, sade han att han älskar mig. En månad senare blev det han och jag. Början på det där stora. Början på all denna jäkla lycka.  

Jag är förbannat sentimental igen...  En massa jäkla tårar, bara för att jag är så lycklig! Vad händer??