Haft en helt ok dag i Stockholm, kom hem till två härjiga tjejjer och nu har jag precis fått dem i säng efter att fått i dem lite gröt och läst saga. Själv sitter jag och ångrar lite att jag hoppat över middagen och istället drack en latte, känner att hungern och illamåendet är på gång. Jag vet ju att jag mår kasst av att inte äta frukost, lunch och middag, men idag glömde jag det visst, får skylla mig själv!

Jaja, nu önskar jag att dygnet hade fler timmar. Och att jag dessutom inte hela tiden behöver fråga folk om hjälp, börjar tröttna på att vara beroende av att hela tiden behöva be om barnvakt. Jag vill så mycket just nu! Jag jobbar heltid och vill verkligen umgås med de små så mycket jag kan. Men vill dessutom hinna med att försöka ta hand om mig själv. Hur hinner man något sånt? Utan mina föräldrar vore jag... inget alls?! Och det gör mig fundersam, rädd. Skulle jag nu ta steget och flytta ifrån avesta, så skulle jag få stå på helt egna ben. Precis som man ska, kan tyckas.. Men att flytta någonstans där man inte har någon alls som kan ställa upp, om så bara för ett par timmar, är för mig en skrämmande tanke. Men kanske en tanke som jag måste försöka vänja mig vid. För jag kommer inte att kunna stanna kvar här, vad folk än säger.

Jag har drömmar, framtidsplaner och en massa tankar i huvudet. Inget som jag delat med mig speciellt mycket av, kanske mycket beroende på att jag funderar på hur jag skulle klara det.

Men vad är det man säger, kärleken övervinner allt?!

Men skulle jag klara en vardag helt ensam? Utan den där trygga handen, som jag vet alltid alltid finns där för mig och barnen...
Att flytta någonstans där man inte har någon alls...


Många tankar snurrar i mitt alldeles för förvirrade huvud.

HJÄLP!