Trötthet gör mig totalt kvaddad i huvudet.. Jag kör ner mig själv till fotsulorna när det gäller allt från självförtroende till jävlarannamma. Behöver bara tappa en liten sak i golvet, så sprutar tårarna, känner mig minst i hela världen. Å gnällig! Men eftersom det är min blogg, så får jag gnälla precis hur mycket jag vill...

Gick nyss förbi spegeln, efter att tvättat av sminket och fått på myskläder, så är det ingen direkt vacker syn man möts av. Å jag verkligen avskyr folk som gnäller på sitt utseende! Å va gör jag? Storgråter, såklart... Mina stackars barn reagerar knappt längre när deras fåniga mamma går runt och bölar. Var ganska skönt den senaste tiden då jag faktiskt inte haft nå känslor alls, för nått! Jag skulle vilja bli känslokall, på riktigt...

Min längtan efter krogen, efter närhet, efter sena nätter.. Försvann. Kryper istället tillbaka i mitt råttbo, med mina två småfior som den sista tiden har klistrat sig fast vid mig, är nära mig jämt,jämt. Ett tecken på att något är väldigt fel? Tär självklart på mig att veta, att hela tiden gå och vänta på att det ska ske. Jag vet att den dagen kommer att komma, då hela min vardag kommer att ändras...  Ändras till det bättre, MEN det kommer bli en hel del tårar/bråk/smutskastning på vägen. Jag är så förbannat jäkla snäll, mot fel personer. Ställer upp precis jämt, fast jag aldrig aldrig får något tillbaka. Å det här är inget jag alls borde skriva om här. Ni som känner mig vet vad det handlar om...  Å när jag sitter här och är trött, ska jag absolut inte ha några tankar på det.

Jag vill vara en sån som är stark! Inte en sån som gråter när hon är arg, gråter när hon är ledsen och gråter när hon ser något som har med barn/romantik/bröllop/kärlek att göra. Jag vill vara en sån som inte visar en känsla, jag vill vara en sån som klarar av att hålla allt inne.
Jag vill vara en sån som en dag säger "Nu räcker det" och då menar det. Jag vill vara en sån som gör ett misstag och sedan aldrig någonsin gör om samma misstag igen. Jag vill vara en sån som får sitt hjärta krossat en gång och sedan bestämmer sig för att bara krossa andras.

Jag skulle just nu vilja ändra på precis varenda liten sak som har med Frida att göra.
Men mest av allt, skulle jag vilja strunta i alla känlsor, bli ett känslokallt svin som struntar i allt och alla...
Kärlek, respekt och tillit. Existerar sånt överhuvudtaget? Eller kretsar precis allt bara kring lust? Jag har återigen börjat tvivla...

Å jag vet hur mycket jag kommer ångra mina ord imorgon...

Det kanske bara är sömn som behövs.
Och att återigen göra slut på lagret av tårar