Jag måste lära mig det här med ensamheten. Snälla ni, hur gör man? Hur klarar man sånt utan att tänka huvudet galet trött? Blir femte natten ensam och jag håller på riktigt att bli helt galen. Hur gör ni? Ni som också tillbringar kvällar/nätter själva, ni som inte har sambos, barn, män.. Hur klarar ni vardagen?

Fick umgås med barnen en stund iallafall, jag lagade mat och bjöd mina föräldrar, men när sedan barnen åkte igen kom ensamheten på besök. Lovade mig själv att inte låta det ta överhand, så bestämde mig för att även ikväll ta mig ut och gå, trots regn. Men ikväll var det inte alls lika energigivande som igår med Lina. Med musik i öronen och texter som skär i själen, sjönk jag återigen.

Och det värsta är att jag tror att den här känslan är här för att stanna. Jag sjunker, och jag verkligen avskyr mig själv när jag tillåter mig att göra det.

Att ha barnen varannan vecka och dessutom fixa kärlek på avstånd tär på mig. Det är kanske nu man ska ge upp och försöka släppa allt och återigen ge sig in i livet med mottot "ensam är stark" ??
Men hur skulle man lyckas släppa någon som verkligen tagit sig djupt in i hjärtat? Och att släppa någon och sedan tro att det kanske skulle göra att ensamheten inte gör sig lika mycket påmind, kanske bara är ett patetiskt rop på att något ska hända?
Plågar mig själv med jobbiga tankar och frågar mig återigen om det är såhär det ska fortsätta?

Massa massa svammel, från ett mycket känslofyllt hjärta.
Och det värsta är nog att det inte är någon som förstår vad det är jag menar.

Nu är jag i valet och kvalet om jag ska radera ut allt jag skrivit, men låter det stå kvar iallafall ett tag till.

Lite sömn, så kanske allt känns bättre?