Jag är på gränsen att ge upp just nu, gråta mig till söms och sedan sova i hundra år...
Sömnlös natt, med allt för många tankar..
Tidig morgon med allt för sura barn..

Lyckoruset är över, är på väg in i vardagen igen...
Grå trist äcklig vardag

Stänger in mig och mina döttrar i vår vanliga bubbla, där allt är som vanligt. Varför försöka sig på något nytt?
Har bestämt mig för att istället för att våga och vinna, tar jag ett steg tillbaka. Bara för att man vågar, är det ju inte säkert att man vinner. Och att inte vinna är jag livrädd för..


Jag tog ett steg frammåt för att njuta av ruset ett slag, men nu tar jag två steg tillbaka, för att jag är så förbannat rädd...


Äckelsöndag!