Det råder ett lugn här hemma. Efter att halvslumrat i soffan och kramats en stund och frossat i lite godis blev jag rastlös... Fick lov att stänga alla fönster eftersom det är höstruggigt här, tagit på sockor och tänt ljus. Barnen leker snällt på sitt rum igen (trots att det är för sent för dem, men det är semester!!!).
Själv har jag slagit på musik, plockat undan lite och känner mig nöjd, lugn, men ensam...

Har en känsla av att något kommer hända och jag avskyr att känna så. Om det är något bra, eller dåligt, återstår att se.. Eller så forstätter väl allt, som vanligt. Vanlig trist vardag. Allt känns uppochner. Varför har man höstkänslor, mitt i juli? Varför känner man sig ensam, när man har sina största skatter, döttrarna, hemma? Varför råder det ett lugn, när det inombords allt som oftast är kaos? Massa frågor, men inte ett enda jäkla svar.

Ska man fortsätta att plåga sig själv? Eller ska man strunta i allt och ta ett steg bakåt?

Ingen som  säkert förstår vad jag skriver om, men det känns ganska bra.

Men nu tog lugnet slut, det är slagsmål i barnrummet. Dags att natta vilddjur...


KÄRLEK!