Kan inte säga annat än att jag är så jäkla besviken på någon.. Ok, jag är ju inte förvånad eftersom att detta hänt gång på gång under de senaste åren. Men nu är det inte längre bara jag som mår dåligt över detta, utan även barnen börjar reagera. Börjar kännas ohållbart...

Annars så mår jag helt ok, längtar efter sömn. Och längtar efter M...

Och längtar bort från grå trist vardag...