Det ligger ett lugn här inne, allt är som spunnet socker, sött, sliskigt, sömnigt! Är det lugnet före stormen?
Ligger i soffan, ser på grammisgalan och bara mår allmänt sådär bra...
borde vara ett galet mensmonster, som gråter och skrattar om vartannat! men istället är jag bara lugn, jättelugn...
jag är som i en dvala, en konstig dvala ...

Känner i hela kroppen att jag kommer att få sova hårt inatt, känner i hela kroppen att det är på väg att hända något riktigt stort, men om jag bara kunde få veta vad?

Får ni någonsin den känslan? Ni vet, när ni verkligen känner i varenda por i kroppen att det händer något, men ni inte alls vet vad? Jag får den då och då, och den kan reta gallfeber på mig, får mig att klättra på väggarna. Men inte denna gång, denna gång är det bara sött, sliskigt och sömnigt.

Kanske bara säger "POFF", så är allt raserat och känslan förvandlats till panik över allt... kanske jag är på väg att svämma över, kanske jag snart sitter med tvångströja och bara vill skrika, fast jag inte kan?

Kanske har jag inte alla hästar hemma i stallet, kanske inte alla bestick i besticklådan eller alla korvar på grillen...
Kanske är jag som spunnet socker, som någon jäkla girig sak håller på att äta upp och jag lämnas bara klibbig runt någons mun?

Kanske jag behöver närhet, ömhet och en massa ord...
Eller är det kanske det att jag har för mycket av det över, att det på något sätt måste komma ut?
Och sättet det svämmar över på, är genom att få mig lugn, varm, konstig..

Borde verkligen sluta skriva för ikväll, allt blir bara mysko och konstigt...


Kliver in i drömmarnas land för några timmar, säger godnatt...

men hörrni, I´ll be back!