Återigen lite gråtmild, blir riktigt jäkla förbannad på mig själv. Känner för att starta världskrig, eller nått. Bara för att få en reaktion från NÅGON! Känner mig oviktig, osynlig, grå... Är det verkligen inte en själ som bryr sig?
Tröst i dessa dystra tider är att jag är mina barns allt, för dem är jag viktigast. Och det känns jäkligt härligt!

Överskott på känslor, vill fälla tårar, vill bli tröstad...