Faller återigen, dit jag inte alls vill vara. Tankar jag lovat mig själv att inte tänka, dyker upp och gör en ganska ljus tillvaro alldeles gråsvart. Jag är så jäkla rädd att bli trampad på, tanken gör mig livrädd.
Att inte ha någon som helst kontroll, att falla fritt, får mig att fundera på steg bakåt istället för frammåt.

Jag verkligen KÄNNER hur drömmer suddas ut, hur sånt som tidigare kännts som något möjligt helt plötsligt är alldeles för långt borta.

Vet att helgens sömnbrist gör sitt, att jag alltid blir extra dämpad efter rolig fest, å att jag antagligen ska ha mens eftersom jag har humör som en riktig pms-häxa och att alla dessa känslor antagligen är som bortblåsta imorgon. Men det är vid just sånna här kvällar jag skulle behöva närhet, sånna här kvällar jag skulle behöva någon att berätta allt för. Men närhet finns allt för långt bort, allt för många mil iväg.
Och jag tror innerst inne att det är just det som får mig att falla, att bristen på närhet gör mig ännu mer törstig, jobbigt törstig...

Jag svamlar återigen.

sorry