Ok, humöret var inte på topp i mitt förra inlägg. Jag har fått pratat av mig lite nu och det känns aningen bättre... Det känns faktiskt mycket, mycket bättre! Jag vet ju att om det väl skulle hända nått, så har jag ju faktiskt rätt. Alla vet det, förutom den där människan, som inte har alla hemma. Tänker inte ödsla mer energi på det, orkar inte, VÄGRAR!
Jag ska lämna avesta imorgon och det ska bli så jäkla skönt! Jag vill få annat att tänka på...

Tänk om det kommer fortsätta såhär jämt? I massa år? Orkar man med något sådant?

Jag vet att jag svamlar mycket, inte många som läser som kanske förstår vad det handlar om. Men ni andra, som vet... Tack för att ni verkligen ställer upp!

Det betyder så jäkla mycket, bara det att ni lyssnar...

Love you!