jag känner en sån enorm längtan efter bebis... Sjukt va?? Kommer på mig själv att se suktande på små bebisar på stan, kolla på bebiskläder... Förstår inte var den längtan kommer ifrån riktigt, ok om man levde i ett förhållande och då kände samma sak.. men nu?? jag har 2 barn, jag är singel, då ska man inte känna sånt som jag känner nu! Men tanken att aldrig mer få vara gravid, eller att aldrig någon mer gång få föda barn skrämmer mig... jag bara MÅSTE få göra det!!!! jag vill att isabelle ska få bli storasyster, jag vill se mina döttrars min när de för första gången ser sitt lillasyskon.... Minns när emilia för första gången träffade isabelle, hon kom springande i korridoren på sjukhuset, var så liten...  var mer imponerad av isabelles nalle och säng, än av sin nyfödda lillasyster....
Minns första natten hemma, vilket jäkla kaos det var... isabelle gallskrek hela natten, emilia med,,, å så fortsatte det i fler månader... kommer knappt ihåg att jag klädde på mig den första tiden, jag bara grät o grät och tänkte konstiga tankar... när väl isabelle hade slutat skrika typ vid tre på natten, så vaknade alltid emilia o grät o skulle ha välling.... lovade mig själv då att aldrig mer skaffa barn så tätt....  å nu sitter jag här och är sentimental och verkligen känner en längtan efter barn, en liten pojk:(   Knäpp är jag nog....   Kommer säkert börja storgråta när jag ser camillas bebis, eller jag VET att jag kommer göra det! Jag avundas verkligen henne nu... Hon har precis allt man kan önska sig! Hus, jobb, 2 barn, världens snällaste karl, bebis på väg... Hon är lycklig, ända in i själen och jag är så glad för hennes skull,,,  och hon ger mig hopp, att det faktiskt gå o få allt det där man drömt om trots att man en gång varit med om det,,,  Hon har haft sitt med sitt ex, fått barn med honom...  jag är helt säker på att det är såååå mycket svårare att gå in i ett förhållande när man har 2 barn sedan tidigare! Jag skulle aldrig i hela mitt liv låta mina barn träffa vem som helst!!! det har i nästa månad gått exakt 1 år sedan jag flyttade ifrån hus och man, under den tiden så har mina barn sett mig med en kille och det är patrik... det gick hur bra som helst, men det att han också hade två barn sedan tidigare gjorde det hela ännu mer komplicerat...  å jag tröttnade ur, trots att jag inte ville,,, han är ju faktiskt snäll o bra på alla sätt, men jag klarar bara inte att bli kär i honom!!!   nästa gång mina barn träffar nån kommer nog dröja, jag känner det i hela kroppen...
Så på reklam ikväll för alvedon... det står en liten pojke, nog inte ens 2 år gammal och kikar ner i en spjälsäng på sin lillebror som bara är en liten bebis,,, å jag började gråta, hur fånigt är inte det??? Syskonkärlek, det är hur fint som helst!  Är så rädd att det någon gång skulle hända mina barn något...
Jag och Elin pratade massa massa i lördags natt, riktigt hemska diskussioner hade vi... om döden, å rädslan att det någongång ska hända någon man älskar något...
Jag tänker på min pappa, när hans dotter dog... Hur klarar man något sådant? Hon var 4 år, å dog innan hon ens knappt börjat leva... Hur FAN klarar man något sådant? Det knyter sig i magen när jag tänker på det.... Tänker på det ganska ofta, sedan jag fick barn, att jag faktiskt skulle haft en till syster,,,  nej, nu blev det alldeles för jobbiga tankar...
Lovade ju mig själv att somna tidigt...

ska lägga mig och drömma om bebisar, hahahaha

gonatt