Gör ett nytt försök till att skriva om förlossningen och får se hur långt jag kommer innan sonen vaknar:)

Så, var var vi..
Jo, öppen 1,5 cm och vi åkte iväg till donken för att äta något och för att sedan försöka gå lite och få saker att hända "där nere". Mat var inte att tänka på för mig, jag mådde illa och kunde inte få ner en tugga. Lite fanta funkade bara. Och att gå ville jag inte alls göra. Jag ville sitta där, i bilen, utan att höra någon prata och bara lyssna på musik och andas. Inget annat.
Så vi åkte runt, runt för att få tiden att gå och värkarna fortsatte.
Strax före klockan två så åkte vi in till förlossningen igen, där fick vi veta att det var mycket folk och de frågade hur jag mådde. Jag hade ont svarade jag, men de undersökte mig inte ens utan frågade om vi ville ta in på patienthotellet istället för att åka hem, eftersom att jag är omföderska så  kunde de gå fort sa de.

Så sagt och gjort, vi tog in på hotell. Marcus skojade och sade att jag som alltid tjatat om att jag vill åka iväg och bo på hotell och ha romantiskt, tji fick jag för första hotellvistelsen. Romantik noll, haha.
Där tog jag en dusch, virade handduken om mig och lade mig i sängen och där låg jag kvar. Värkarna fortsatte och jag ville bara ligga raklång och andas. Så det var ptecis vad jag gjorde. Jag sade inte ett endaste ljud, utan jag bara låg och försökte slappna av vid varje värk och andades. Å jag andades och andades. Fullt fokuserad på att slappna av, ville inte höra nått alls av Marcus, ville bara ligga där själv.

Vid sju gick jag upp då jag kände värkarna tätare och tätare, ville ta en dusch igen då jag tyckte värmen hjälpte lite. Så inne i duschen satte det igång rejält, å jag fortsatte att andas och hänga över handfatet på toa. Marcus upptäckte att jag blödit ner sängen och att handduken var blodig, men jag lyssnade knappt...

Halv åtta klarade jag inte mer, ringde förlossningen och pep fram att jag måste komma in. De frågade hur ofta värkarna kom och jag svarade att jag inte hade en aning, det kändes som hela tiden. Jag fick komma direkt.

Försökte ta mig till bilen, Marcus pratade lite men jag ville inte lyssna. Kom till förlossningen för att upptäcka att alla parkeringar var upptagna. Jag sade att han måste släppa av mig NU, så han fick parkera och komma efter.
Jag klev av och gick in och i hissen upp kände jag att det här kommer inte fungera, nästan lite smått panik då jag inte ens hade telefon med mig. Men jag fixade det iallafall och de mötte upp mig direkt inne på förlossningen, då var klockan enligt journalen 19,47

Jag fick ett rum och de frågade om jag ville ha lustgas då jag verkade ha riktigt ont. Å jaaaaa, va jag ville ha det! Jag ÄLSKAR lustgasen! Barnmorksan fick hjälpa mig av med byxorna och så undersökte hon mig, under tiden kom Marcus in. Barnmorskan sade åt sköterskan att göra iordning inför förlossningen då jag var öppen 8 cm. Hon frågade om jag ville att hon skulle ta hål på hinnorna så vattnet skulle gå, det skulle nog gå fortare då, men jag kunde få mer ont. Jag ville att de skulle ta hål, jag ville inget annat än att föda barn.

Jag hade lustgasen som nån slags livboj, Marcus stod bredvid mig och höll mig i handen och så kände jag att krystvärkarna kom. Barbmorskan bad Marcus hjälpa mig av med tröjan och bh:n för nu skulle bebis komma. Det var en sån befriande känsla på nått sätt och jag verkligen kände hur bebis var på väg ut.
Ett par krystvärkar senare, klockan 20,24 föddes han, vår lillprins. Det gick fort! Å han var alldeles alldeles perfekt!

Jag vet inte riktigt om det sjunkit in än, själva förlossningen. Men det lär väl göra det snart kan jag tro. 37 minuter på förslossningen var lite snabbare än va jag tänkt. Fast å andra sidan hade jag massa värkar länge.

Vi mår alla toppen, jag sprack inte ett endaste dugg, så känner inte ens att jag fått barn om jag tänker på museriet. Skönt! Bara eftervärkarna som spökar och superömma bröst. Känner mig som Dolly parton, haha. Fast mina är blodiga av sår, aj aj aj..

Men hörrni, nu är det slutavlat från min sida. Tre små hjärtan räcker gott och väl <3

Puss