jag ler, med hela kroppen... Jag är så nöjd med tillvaron just nu, men vet inte alls varför?! Vad har jag att vara nöjd över liksom? Hör elvis springer i sitt hjul, lyssnar på snarkandes små flickor som sover sött i min säng och funderar på om jag ska äta lite choklad och lägga mig i soffan med en ny bok...

Mina orena tankar försvann och tröttheten kom smygandes...

För sex år sedan nu, låg jag på förlossningen... Levde på hoppet att det faktiskt inte kan ta mer än 24 timmar iallafall, JO TJEENA! Jag grät och sade att jag ångrat mig, ville inte ha nån bebis, ville bara åka hem och slippa denna smärta... Jag vägrade stå upp, vägrade äta och ville bara försöka sova, men det funkade inte alls eftersom att det gjorde så förbannat ont... Sista timmarna innan Emilia föddes minns jag knappt, svaga minnen av att de hämtade en dansk läkare och att de sedan berättade att jag skulle sövas för akut kejsarsnitt, sista minnet jag har är när de stoppar ner en slang i halsen och i näsan för att magpumpa mig, men de hinner inte för jag kräks ner hela kenneth:) haha, stackaren... Sedan sov jag och blev mamma på bara några minuter! Och jag vaknade och var sådär lycklig "jag svävar på rosamoln-lycklig"...
Men svor på att jag aldrig mer ville föda barn...

1,5 år senare var jag på förlossningen igen... Då med ett "VA FASEN DET HÄR SKA JAG KLARA"-humör! Jag gick fram och tillbaka i korridoren, blev masserad, gick lite mer, vägrade bedövning och  jag födde barn! Å jag gjorde det bra oxå, sådär att jag en timme efter var uppe och käkade, duschade och sade att det här vill jag faktiskt göra om!


Äh, jag blir sentimental av sånna här tankar...

bok och säng nästa,,,

nattinatti