jag har haft dåligt samvete idag, jag var en TRÅKIG mamma igår,,, bara låg o var "sjuk" eller sprang o kräktes... så idag har vi gjort tacos och myst i köket...  eller, jag myste väl mest, de kastade i sig maten för att sedan fortsätta se teven... de är trötta, som de alltid är på måndagar...
Nu har jag massa disk i köket som jag inte alls har lust att ta hand om... å dessutom en sån JÄKLA nackvärk!!! bara jag vrider på huvudet strålar det ner i ryggen o axlarna... skulle behöva massage!! med nån varm olja:(   av nån snygg karl.... *suck*
Men karlar är svin, jag tror helt ärligt talat att de flesta är det!! Pratade nyss med en av mina bästa vänner och fick det åter igen konstaterat, vissa män har verkligen inga känslor! Totalt känslokalla!!! Idioter hela högen!
Tänker mig tillbaka ett år, jag gick hemma i huset och kände att det var något som var fel... Var gift med en karl som var ute och knullade en vän till mig... Jag kände det i hela kroppen att det verkligen var något som var fel, men de nekade till det båda två... Jag gick igenom ALLT som var hans, telefonen, mailen, hans fickor...  och fick det gång på gång konstaterat att det faktiskt var något mellan dem... men de bara blånekade! Små söta sms, snuskmail... ÅÅÅ blir så jäkla arg när jag tänker tillbaka på det... Alla dessa nätter han inte kom hem, alla dessa kvällar jag satt hemma i huset med barnen, middagen klar och han inte ens hörde av sig...  Kom hem frammåt lunch dagen efter... Å bara nekade att han skulle gjort nått... IDIOT!!!  Jag har lovat mig själv att aldrig aldrig mer tillåta någon behandla mig så som han gjorde...Minns som mest när jag fick reda på allt, satt på jobbet en förmiddag...  Hade inte hört ett ljud från honom på över ett dygn, så provade jag att ringa honom för tusende gången och han svarade... Och jag fick alla mina misstankar bekräftade... Han var iväg på kryssning, med HENNE!!! Just då, i den sekunden bestämde jag mig för att lämna allt!! JAg grät så jag skakade i kroppen, de fick trösta mig på jobbet och den första jag ringde till var pappa...   Älskade lilla pappa, han bara blev tyst och kom och hämtade mig direkt... Vi åkte till huset för att hämta mina kläder, barnens grejer och sedan åkte jag,,,
Två dagar senare satt jag i världens minsta tvåa, själv med mina barn och bara grät och grät...  Å där höll jag mig lääänge, utan att hitta på nått, visade mig inte ute, utan bara satt och tyckte synd om mig själv...

Usch, jag är glad att han är glömd...  Det var ett jäkla pissförhållande vi hade, fullt av bråk, svartsjuka och ja,,,  Nä, fu FAN!!!
Vet liksom inte hur jag kom in på det nu??  Jag önskar bara att jag någon gång vågar lita på nån jag blir kär i...  å att jag nån gång ska sluta falla för såna som är totalt känslokalla...  att jag nån gång faktiskt kan lita på att den personen som säger att han älskar mig, menar det...  jag har fått motsatsen bevisad allt för många gånger...

Nä, nu blir det ett varmt bad med Emilia...  Ska försöka få bort alla tankar ur huvudet...