Hela huset sover, Marcus ligger här och håller om mig och snarkar. Å själv känner jag mig bara ledsen. Sådär att tårar bränner bakom ögonlocken. Jag känner mig äckligt ensam, trots att jag självklart har min familj här. Men jag har ingen alls här att dela sånt jag vill dela saker med. Jag har ingen att prata känslor, rädslor, snusk, minnen, framtiden, med. Visst att jag står mamma nära, men det är låååångt ifrån samma sak. Jag börjar tappa bort mig själv, jag är inte längre den jag var för ett år sedan, å det skrämmer mig. Jag är BARA mamma, inget annat. Jag ser ut som skrot jämt, jag är aldrig nånsin snygg längre. Jag tappar hår, jag tappar mycket hår. Jag har ont i leder så pass att jag är vaken på nätterna. Jag sminkar mig inte längre. Jag unnar mig själv ingenting alls. Jag väntar mitt fjärde barn, min kropp är inte som den var för ett år sedan, då jag faktiskt hade bröst! Jag har inte några bröst kvar, de är tomma, små, förintade. Jag är inte Frida längre! Och det tråkigaste är att jag nog aldrig kommer hitta tillbaka till henne...