jag sätter mig och kollar bara
PUBLICERAT: 2011-05-23
// 21:14:17
UNDER: Allmänt
jag ser eländet, lever i det, sitter mitt i smeten, men ignorerar det bara. Hundra grejer sorterade, i högar, men sedan tog orken och lusten slut och på golvet ligger det kvar. Kliver över sakerna, istället för att packa ner. Kartongerna står uppstaplade på varandra. Miljoner "måsten", men tar det en annan gång, ett annat liv. Helst skulle jag bara vilja strunta i allt och ta mina barn och flytta, strunta i packning, sortering, städning. Bara sticka. Vi har ju varandra, räcker inte det?
Nästa vecka slutar jag jobba, jag ska gå hemma, vänta på att föda barn. Jag kommer inte längre ha någon som ringer mig för att be om hjälp, jag kommer inte längre känna mig behövd, jag kommer inte känna mig som om jag kan något. Jobbet ger ju en slags bekräftelse, jag tycker att jag kan det jag håller på med. Jag har svar att ge, å har jag det inte tar jag reda på det. Folk säger tack, folk uppskattar.
Att jag nu ska föda och uppfostra barn, är det ingen som tackar mig för. Jag kommer inte känna mig duktig, jag kommer inte känna att "idag har jag fått allt klart, nu kan jag vara nöjd". Ingen kommer att uppskatta mitt "jobb" som mamma. Ingen kommer att ringa och fråga MIG saker som jag kan svara på.
Jag kommer snart vara bortglömd, ingenting. Barn tar förgivet, mamma ska finnas där, självklart, varje minut på dygnet. Det går inte att säga att NU ORKAR JAG INTE MER, å sedan strunta i allt. Barnen säger inte tack, när jag finns där. För det är ju så självklart.
Svårt att förstå mitt svammel va? Kan tro det...
Kommentarer
Trackback