Stör ni er på gnälliga blogginlägg? Då kan ni sluta läsa nu...

Gårdagens inre stress har fortsatt idag, men har kryddats med ännu mer ryggont. Jag har ont när jag sitter, ont när jag står och ont när jag ligger. Jag har förbannat ont och det tär på humöret. Å har jag ont blir jag gråtig, sentimental, arg, upprörd. Och det går ut över min omgivning, såklart.
Samvetet spökar. Jag önskar sååå mycket att jag var den där supermorsan, hon som alltid orkar, hon som  alltid är på strålande humör, å är hon inte på strålande humör så biter hon ihop och ler ändå. Hon har alltid välstädat hem, alltid ordning på papper, tider, kalendrar och allt sånt. Hon orkar, jämt. Å på det jobbar hon heltid och är självklart den som alltid orkar med på jobb. Hon skäller aldrig på sina barn, utan pratar pedagogiskt med dem när hon blir arg. Att tappa fattningen och sätta sig och gråta, inför barnen, finns självklart inte i denna perfekta mammas värld. Hon ler, hon orkar, hon kan.

Men jag lever så långt ifrån denna värld. Jag är inte ett jäkla dugg perfekt. Ren mamma, rena barn, mätt mamma, mätta barn, det är det som fungerar här just nu. Det andra står på kö.
Jag vill ha den där pausknappen igen. Hinna njuta av den här tiden. Njuta av mina barn, njuta av vår, njuta av min graviditet. Det är förmodligen sista gången jag är gravid någonsin, då ska jag väl passa på att njuta.

Nä, ska ta en panodil (som förmodligen inte hjälper alls) och glömma bort allt en stund.

Ge mig fler timmar på dygnet, en rygg som inte gör ont, en katt och en Iphone, så kanske jag blir perfekt jag med?!