Jag känner mig lite ensam sånna här kvällar när jag vet att många är på fest, väntar på att få gå ut på krogen, sminkar upp sig, går ut och dansar och gör en massa saker som de sedan dagen efter kommer att få ångra. När andra sitter snygga och glada och fördrinkar, ligger jag i munktröja, mysbyxor och raggsockor och är lycklig över att min yngsta dotter äntligen lyckats gå på toa efter att ha hållt sig i en vecka. Vilka kontraster det kan vara ibland!
Klockan är inte ens nio, men jag har redan släckt ner allt. Håller tummarna för att Isabelle ska sova några timmar inatt, å att dessutom jag ska lyckas hålla mig borta från jobbiga tankar. Tankar som egentligen borde vara borta sedan länge, men som fortsätter att plåga mig natt efter natt... Jag är van att folk sviker mig, van att folk ljuger för mig, eftersom att det hänt i åratal tidigare. Å nu ska jag helt plötsligt försöka vänja mig vid att lita på en människa, vilket är mycket lättare sagt än gjort. Vänja mig vid tanken att det faktiskt är så att han bryr sig när han säger det, å att han faktiskt älskar mig. Känslan är omvälvande, förvirrande och alldeles, alldeles underbar!

Minns fortfarande ett sms jag fick förra sommaren, när jag satt hemma hos Marcus, i solen och mådde som allra bäst. Jag hade skrivit till mamma att allt kändes så bra och jag fick till svar:  "Lilla gumman, det är din tur nu!"
Å det är verkligen så det känns! Jag mår så förbannat bra, men skulle må så mycket mycket bättre om jag bara kunde få bort de där tankarna. Känslan av att bli sårad, har etsat sig fast rejält. Mer än jag nog trodde..

Jag blir 30 nästa år, känner mig gråast och tristast, är ganska tråkig, alldeles för matglad, å har ett humör som är jobbigt, men ändå älskar han mig?! Konstig känsla det där...
Å att få känslan av att man mår FÖR bra, å att det därför med all säkerhet kommer att hända något jobbigt, är drygt... Både för mig å dem runt om mig.

Jag har fått barn, köpt hus, gift mig och sedan skilt mig. Jag har varit med om att leva i ett förhållande som hela tiden byggt på "det här kommer aldrig att fungera". Byggt på att låtsas inte veta, blunda för både otrohet, lögner och svek. För att sedan bara släppa allt, på en dag, å gå vidare.
Barn, hus och giftemål. Det är sånt man bara ska vara med om en gång i sitt liv. Det är sånna saker man ska se tillbaka till och le. Jag ler självklart åt mina barn, som är det största och bästa jag någonsin varit med om. Men det andra då? Bortkastat!

När man nu gjort allt detta som "man ska". Va ska man göra nu då?


Många tankar, säkert en massa onödiga funderingar...

Allt jag nog skulle behöva göra just nu, är att sova.