Jag är tillbaka, trots att jag varken är roligare, snyggare, rikare eller mer känd. Snarare tvärt om. Jag har tappat bort mig själv nånstans där mellan semesterdagarna, letar och letar, men mitt riktiga jag är som bortblåst.
Kanske är det all denna mat, all denna bakning, allt detta som får en att må bra under semestern, som svämmat över och fått mig att tappat bort mig själv.
Jag är fast i mjukisträsket, med foppatofflor, utan smink...  Jag är så rastlös att jag snart äter upp mina egna händer. Jag trivs i Mockfjärd, trivs hur bra som helst. Men jag känner mig ensam... Det är Marcus som får stå ut med mitt gnällande om att allt är så tråååkigt, det är han som får stå ut med min rastlöshet. Tänk om han en dag får nog och faktiskt säger ifrån. Att han helt plöstligt tröttnar? Tanken gör mig livrädd!

Kan man skriva ut en kontaktannons efter vänner nånstans runt Mockfjärd? Att en trist, grå, tvåbarnsmamma känner sig jäkligt ensam och behöver nån att ödsla sin tid på när kärleken är ute på annat?

Jag gjorde iallafall ett tappert försök i lördags till att finna mitt gamla jag igen. Jag sminkade mig, fixade håret, tog på klänning och pumps, slog på musik som tidigare lyckats få mig skapa universum, tog ett glas vin... Å så innan jag skulle ge mig iväg kollade jag mig själv i spegeln, å då var hon borta. Hon den där jag. Där var istället nån som har ett självförtroende på botten, men som istället för att göra något åt det, äter lite mer och väljer en storlek större på mjukisbyxorna.

Är det såhär jag är? Kommer jag någonsin hitta tillbaka till mig själv?

Hjälp mig, nån...