Jag irriterar mig på att inte vara två. Ni vet vid VAB, skolupprop, avslutningar, köp av kläder, köp av skor, vid födelesdagar. Aldrig någonsin ha en chans att säga "Hörru, idag är jag toktrött, snälla kan inte du fixa nattningen av barnen ikväll?" Spelar inte roll alls hur jäkla sjuk du är, hur trött du är, hur irriterad du är, man ska alltid finnas där. Såklart!
Det finns bara en lön, men en jäkla massa räkningar, å skor, å kläder och regnkläder osv som ska handlas. Lönen ökar inte bara för att det blir vinter och kallt och man behöver varmare (och dyrare) skor.
Hela samhället är uppbyggt på att vara två.
Se bara vid uppropet i skolan. En börjar lekis, den andra ettan. Uppropet sker samtidigt, i OLIKA klassrum. Båda flickorna vill ha en förälder med sig. Va faan gör man? Springer som en skållad råtta mellan bottenvåningen och översta våningen. Man är inte speciellt kaxig när man är 7 och börjar ettan, eller 6 och börjar lekis. Jag lovar att det skär i hjärtat att lämna den ena för den andre.

Trots att plånboken inte egentligen tillåter det, så går vi regelbundet till badhuset, försöker komma iväg på bio osv.  Men taggen i hjärtat kommer när jag inser att jag aldrig kommer nå upp till det som min äldsta dotter känner för sin pappa. Han finns inte där för henne, han finns inte ens där som en hjälpande hand varken ekonomiskt eller om jag skulle vara sjuk/trött/behöva barnvakt.  Men i hennes ögon är han ALLT och jag är bara där i hennes liv och är jobbig. Hon är ständigt arg på mig. Aldrig ett tack...

Hon pratar om saker som hennes pappa gjort, för HAN är bäst i HEEELA världen. När det i verkligheten är saker som han gjorde för fler år sedan, då han hade någon liten känsla kvar..

Vad ska man göra för att uppnå det där?

Nu skriver jag saker jag inte alls borde skriva, men ibland känns det bara hopplöst...